tess

Vänskap har alltid varit ett problem för mig, hur jag än försöker lyckas jag aldrig riktigt inom detta område
kan detta bero på mig som människa? eller beror det på att det är många som inte klarar av mitt sätt att vara.
Hur vet man om det är ens eget fel eller om man bara har otur. Tyvärr är jag en tjej som väldigt lätt känner mig oförättad.
Jag avundas de som kan skaka av sig alla kommentarer och blickar man får och bara veta att de inte är illvilligt riktade mot en själv. isället för att tänka som jag
- Nu har jag gjort något,
vill jag kunna tänka
- hon var nog bara trött, eller hon menade inget illa, hon kanske drar sig undan men hon kommer tillbaka

Problemet är att enligt min erfarenhet kommer vänner man förlorat eller som drar sig undan, sällan tillbaka. Om de skulle göra det hur,  kan man då släppa in dem på livet? handlar vänskap om att få komma och gå som man vill? enligt vissa verkar det så men jag fungerar inte så.
Om någon lämnar mig en gång får de inte en andra chans. Detta beror inte på någon princip jag har utan hur jag fungerar.
Känner mig ganska ensam på vänskapsfronten. detta beror inte på att jag inte har några vänner utan snarare att det nu är betydligt färre. De som står mig närmast har massa vänner att umgås med förutom mig och skulle ljuga om jag sade att jag inte är rädd att förlora de få jag har kvar.